Bedöva symptomen istället för att bota

De senaste dagarna har SvD rapporterat om situationen på Järva och misslyckandet med Järvalyftet. Min kollega, oppositionsborgarrådet, Tomas Rudin har också bloggat om detta idag.

Siffrorna i SvD talar sitt tydliga språk, arbetslösheten ökar, antalet elever som går ut grundskolan med gymnasiebehörighet minskar, ungdomsarbetslösheten är skrämmande stor och 50% av barnen i Rinkeby växer upp i fattigdom.

För oss som bor, arbetar eller rör oss kring Järvafältet behöver vi dock inte siffrorna för att veta att utvecklingen går åt fel håll. Drogförsäljningen sker numera öppet både på en del gator i Tensta och i tunnelbanan i Rinkeby under vissa tider. Samtidigt som många bostadskvarter blir finare och finare blir inte människornas delaktighet i samhället större. Många unga människor växer upp runt Järvafältet utan hopp om framtiden, utan att känna delaktighet och utan att känna att de har makt att styra vare sig sitt eget liv eller samhällsutvecklingen.

Det var knappast någon överraskning för mig att Järvalyftet inte har ändrat på detta. Det är som när man bryter ett ben i handen, om man bara äter smärtstillande så blir skadan sakta värre där under huden. Vill man att benet ska läka ihop så måste man behandla själva benbrottet.

Vill vi se en annan utveckling runt Järvafältet så måste vi ta tag i de verkliga problemen: Ojämlikheten och den strukturella rasismen och diskrimineringen. Under tiden borde vi använda pengarna till att skapa praktikplatser, utbildningsplatser, sätta in mer personal i skolan och förskolan och skapa öppna mötesplatser, istället för att använda dem till olika jippon, eller slänga ”pengarna i sjön” som projektledaren uttrycker sig i SvD.

Fler av Svds artiklar finns här, här och här. Här kan du läsa chatten med Tomas Rudin (S) och Joakim Larsson (M).

Annonser

Published by

emiliabjuggren

Arbetsmarknads- och idrottsborgarråd i Stockholms stad

3 thoughts on “Bedöva symptomen istället för att bota

  1. 50% av barnen i Rinkeby lever i fattigdom?
    Ja, vad kan man vänta sig när många från andra länder kommer hit utan nånting och sätts i en tom lägenhet levandes på socialbidrag? Och hur skall barnen kunna ta en gymnasieexamen om deras föräldrar inte talar svenska och inte kan hjälpa till med läxor? Barnen själva ställs det för stora krav på om de skall jämföras med svenskdfödda barn. En kille eller tjej som kommer hit vid tex 13 års ålder har ju inte stor chans att gå ut gymnasiet med godkända betyg. En del gör det men det finns många hinder som vi ibland inte kan ta bort från samhällets sida.

Kommentarer inaktiverade.