Moderaterna försvårar för Sthlms barn att bli fysiskt aktiva – hallbristen

Bristen på hallar och ytor är förmodligen den största utmaningen för idrotten i Stockholm. Något jag trodde att vi var överens om över partigränserna. I onsdags meddelade dock den borgerliga majoritetens tf gruppledare att så inte är fallet: ”Jag delar inte den bilden och jag tror inte att det är speciellt många föreningar som tycker så heller.” sa han till TV4.

Vi har länge kritiserat den borgerliga majoriteten för att den är för passiv i frågan, investeringstakten är alldeles för långsam trots att staden har gott om kapital. Vi har även kritiserat majoriteten för att de sätter vinstmaximering framför barn och unga t.ex. när de prioriterar kontor framför idrottsytor i Kristineberg. Den tidigare beslutade dubbelhallen i Kristineberg verkar nu halveras till förmån för kontor.

Men jag trodde att det handlade just om passivitet och girighet, jag trodde inte att den borgerliga majoriteten med Moderaterna i spetsen på allvar inte har lyssnat på idrottsrörelsen överhuvudtaget. Många lag i Stockholm tvingas att säga nej till barn som vill idrotta för att de helt enkelt inte får plats! Statistiken visar tydligt hur illa det ser ut:

Antal invånare per idrottshall i respektive stad:
Sthlm            46 000
Malmö           18 000
Gbg               13 000

Barn under 18 per hall i respektive stad:
Sthlm            4  500
Malmö           2800
Gbg               2 000

Det är hyckleri av Moderaterna & co. att påstå att de vill att fler Stockholmare ska bli fysiskt aktiva när de samtidigt säger att de bygger tillräckligt med idrottshallar. De gör det i princip omöjligt för några av Stockholms barn och unga att bli fysiskt aktiva genom att de inte kan börja med den idrott de vill! Vi måste bygga betydligt fler idrottshallar och för det måste vi avsätta mer pengar till investeringar, vilket vi Socialdemokrater också har gjort i vår budget.

Kall i hjärtat – När systemet sätts över människorna

I tisdags åkte jag och en vän ut till förvaret i Märsta efter att vi hört via twitter att tre män skulle utvisas till Irak. Vid förvaret mötte vi upp ett ganska stort gäng aktivister, men kanske ännu fler poliser. Aktivisterna hade blockerat alla tre utfarterna från förvaret. Parallellt pågick en blockad vid förvaret i Flen varifrån 40 flyktingar skulle utvisas till Irak. Jonas Bergström har beskrivit händelseförloppen på sin blogg.

Det blev en kall kväll. Kall rent fysiskt men framförallt kall psykiskt. Aktivisterna hade såklart ingen chans att stoppa själva deportationen i Märsta. Poliserna var många och välorganiserade. Det är fruktansvärt att människor har som arbetsuppgift att fysiskt hindra andra människor från att hjälpa sina medmänniskor. Det skär i hjärtat att se poliser slita isär aktivisterna när de försöker hindra bussen med flyktingar från att åka mot Arlanda och utvisningen.

Sedan jag blev politiskt medveten har jag skämts över svensk asyl- och flyktingpolitik. När jag gick i grundskolan blev en kille i min klass utvisad. Hans pappa var politisk flykting så min lärare försökte hålla kontakt med familjen eftersom hon var orolig för vad som skulle hända med dem när de kom tillbaka till hemlandet. Ganska snart upphörde livstecknen från dem. Det finns oändligt många historier som hans. Den fruktansvärda hanteringen av de apatiska flyktingbarnen under början/mitten av 2000-talet var det som på allvar fick mig att inse hur sjuk svensk asyl- och flyktingpolitik är. Fördomar och till viss del rasism finns inbyggt i själva systemet. När vårt eget system gjorde de människor som kanske är mest utsatta i vårt samhälle allvarligt sjuka så anklagades deras föräldrar för att utnyttja dem.

Jag tror inte att en blockad stoppar en utvisning. Men en blockad är ett sätt att visa solidaritet med de utsatta människor som drabbas av Sveriges inhumana politik. Det är också ett sätt att uppmärksamma hur fruktansvärt systemet är idag. Sverige har kritiserats av både Amnesty och Iraks regering för våra tvångsutvisningar till Irak, ändå fortsätter dessa. 

När jag och min vän åkte hem satt vi tysta och nedstämda på pendeltåget. I den bästa av världar skulle vi ha fri rörlighet i hela världen. Tills dess måste asylpolitiken vara human och rättssäker. Det är absurt att vi i en rättsstat ens har ett förvar där människor hålls inlåsta i så mycket som 500 dagar. Det går knappt att förstå att vi 2012 utvisar människor trots att det är troligt att de kommer att förföljas eller torteras.

Fler behöver bli en del av kampen för en human asylpolitik i Sverige!

50-turnén goes Brunnsviken – 29:e aktiviteten

Idag har jag träningsvärk på ovana ställen, i axlarna och i sidan av ryggen. Igår gav sig 50-turnén nämligen ut på vattnet! Hos Brunnsvikens kanotklubb testade vi att paddla. Klubben har två delar, dels sin egen verksamhet med både motionärer och tävlande och dels uthyrningen av kajaker och kanadensare. Den sistnämnda finansierar i princip den första, vilket såklart är en fantastiskt möjlighet för klubbens medlemmar.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi hyrde varsin kajak och gav oss ut på vattnet. Det var en helt underbar dag att paddla på och jag måste erkänna att jag ångrade bittert att jag inte hade badkläderna med mig. Återigen påmindes jag om hur fantastiskt det är med Stockholms närhet till vattnet. Vilken enorm möjlighet till fridfullt och samtidigt (om man vill) fysiskt utmanande friluftsliv vi har!

Paddling är fantastiskt som motionsform eftersom man kan hålla på i princip hur länge som helst. Vill man ha en fysisk utmaning är det inget problem att få det (jag har som sagt var träningsvärk) men det går att paddla lugnt och försiktigt så att det blir mer av en naturupplevelse istället för ett träningspass.

Två tankar slog mig. Den första att endast de som kan simma kan njuta av paddlingen. Min andra tanke är att i en stad som Stockholm, där vattnet aldrig är långt borta, skulle paddlingen kunna vara en lika naturlig del av idrott och hälsa i skolundervisningen som orienteringen. Den andra tanken kräver dock att man först fixar den första, nämligen ser till att lära alla elever i Stockholm att simma. Därav blir utvecklingspotentialen en upprepning från tidigare:

Utvecklingspotential:

• Ge barn vattenvana redan i förskolan
• Säkerställ att alla skolor i Stockholm har råd att prioritera simskolan så att alla lär sig simma

Domen har fallit

Nu har terroristen Anders Behring Breivik till sist fått sin dom. För väldigt många av oss är det en lättnad att man kan gå in i nästa fas i processen att komma vidare efter det fruktansvärda som terroristen gjorde på Utöya. Som någon skrev:

”Hoppas det är sista ggr man ser terroristen le i tv efter ha kallblodigt mördat systrar och bröder i Norge”

Rättegången och domen är en seger för demokratin, som Jonas Bergström skriver i Tro och politik. Men som Alex Bengtsson skriver på SVT debatt idag: ”Oavsett domslut kan vi konstatera att den världsbild han [Breivik] bär på varken är ny eller unik för den norske terroristen.” Eller som Torbjörn Tännsjö skriver på DN debatt idag: ” I många parlamentariska församlingar i Europa sitter ledamöter som delar världsbild med Breivik!”

Alex Bengtssons slutsats är det krävs ett ökat förebyggande arbete och en kontinuerlig kartläggning av rasistiska/islamofobiska hatmiljöer. Jag håller med. Det viktigaste är kanske ett ökat förebyggande arbete mot rasism och främlingsfientlighet.

I en tid av ekonomisk instabilitet och ökad social utsatthet växer möjligheten för rasism och fascism att befästas. Det är för mig helt oförståeligt att samhället och styrande politiker inte tar ett större ansvar för att inte låta den sociala utsattheten öka med tanke på alla lärdomar som drogs efter andra världskriget där i princip alla verkar överens om att det var den ekonomiska och sociala oron som gjorde det möjligt för t.ex. Hitler att vinna den politiska makten i Tyskland.

Många av oss har levt naivt i tron att sådant som nu skett i Forserum inte sker i vårt land. På samma sätt som vi länge naivt trodde att Sverigedemokraterna aldrig skulle kunna bli invalda i riksdagen. Det räcker inte med att förfasas över att detta varit felaktiga antaganden, vi har också ett individuellt ansvar att förhindra detta. Vi är alla tänkande individer. Vi måste hjälpas åt att ta ansvar för hur vårt samhälle utvecklas. Vi måste orka protestera högljutt varje gång vi ser rasismen. Vi måste också stärka varandra i detta.

Foujan Rouzbeh skriver klokt på Flyktingbloggen idag om hur vi briser i att organisera det antirasistiska arbetet: ”Bristen av gränsöverskridande antirasistisk samverkan mellan aktivister, organisationer och partier i syfte att motverka polariseringar är en stor bidragande faktor till att vi idag tar steg tillbaka i kampen mot intoleransen.” Fortsättningen på det inlägget kanske kan handla om exakt hur vi på ett bra sätt gör just det, samverkar i arbetet mot rasismen.

Det bästa sättet för oss att hedra våra norska kamrater
är att fortsätta kämpa
Att ge alla unga, vuxna och gamla möjligheten att engagera sig
att kämpa för en mera jämlik värld
En värld utan rasism

(från mitt tal inför minnesstunden efter Utöya i Stockholms arbetarekommun)

Rasismen

Vissa morgnar när jag läser tidningen orkar jag inte riktigt uppröras, olyckorna och katastroferna avlöser varandra dag efter dag. Idag var ingen sådan dag, idag är jag upprörd. Först läser jag om de somaliska barnen i Forserum som inte har vågat gå till skolan p.g.a. hot och trakasserier där lösningen nu blivit att föräldrarna ska eskortera barnen till skolan. Att man kan kalla det för lösning är i sig helt absurt, på vilket sätt har någonting lösts om barn inte kan gå ute själva utan att riskera att bli trakasserade? DN skrev även om detta igår & tidigare.

Forserums kommunalråd säger till DN ”Trakasserierna är en enskild händelse. Det är inte en indikation på att främlingsfientligheten ökat i Nässjö kommun. Andra saker ligger bakom händelserna”. Jag satte kaffet i vrångstrupen. Vilka andra saker ligger bakom händelserna? Många medier har rapporterat om trakasserierna mot somalierna och om att många somalier p.g.a. dessa valt att lämna Forserum, ingenstans framgår det att det finns någon annan anledning till trakasserierna än att de utsatta har somalisk bakgrund. Alltså rasism.

I samma tidning kan man sedan läsa om hur Frankrike har en lista på 150 arbeten som rumäner och bulgarer får ta i landet. Detta trots att både Bulgarien och Rumänien är medlemmar i EU. EU som stoltserar med den fria inre marknaden där människor, varor, tjänster och kapital kan röra sig fritt inom unionen. Detta gäller dock inte för alla. Bulgarien och Rumänien släpps nämligen inte in i Schengensamarbetet. Anledningen är att Nederländerna vägrar acceptera dem, Nederländerna där Geert Wilders främlingsfientliga PVV-parti sitter i parlamentet.

Rasismen frodas i Europa likväl som i Sverige. I Forserum har polisen fått kritik för att de inte tagit incidenterna mot somalierna tillräckligt mycket på allvar. I Ungern lät polisen bli att ingripa när rasister attackerade romer för ett par veckor sedan. Det går självklart inte att jämföra situationen i Forserum med situationen i Ungern, men det är uppenbart att fler måste ta del i den antirasistiska kampen i Sverige, likväl som i Europa och resten av världen, och att vi måste göra det i tid. Vi måste ifrågasätta högljutt hur det kan ses som en lösning att somaliska barn eskorteras till skolan av sina föräldrar.

”Kroppen är inte ett objekt som ska bedömas utan en funktion”

Idag skriver Ann Heberlein i Sydsvenskans Kultur & Nöje om vilket minne hon bär med sig från OS 2012. Hon skriver att det minne hon kommer bära med sig är den OS-medalj som aldrig blev, nämligen Rolf-Göran Bengtssons i hoppningen.

Heberlein skriver bland annat: ”Ridning är Sveriges andra största idrott bland tjejer mellan 13 och 20 år. Det är bara fotbollen som är större. … Projektet Ridskolan i samhället, ett initiativ med stöd från Jordbruksverket, kräver att ridsporten ska få samma kommunala stöd till utveckling, nybyggnation och drift av anläggningar som andra större idrotter. Föga förvånande visar deras kartläggning att kommunerna gynnar ”större pojkidrotter”. Det byggs idrottsplatser och hockeyrinkar men inte ridskolor. Det borde vara självklart att samhället ger samma stöd till pojkars och flickors idrottande.”

Just detta, hur kommunen ser på finansieringen av ridningen och i synnerhet ridanläggningarna, är just nu en het fråga i Stockholm. Som jag skrivit om tidigare vill Moderaterna och Centerparitet i staden kraftigt höja hyrorna för stadens ridskolor. Något som vi tillsammans med Miljöpartiet och Folkpartiet lyckades stoppa. Jag misstänker dock att denna fråga kommer att komma tillbaka och det är oerhört viktigt att fortsätta att driva frågan om att ridningen ska vara tillgänglig för alla unga Stockholmare, inte bara de med rika föräldrar.

Ridtjejer är överrepresenterade bland kvinnliga näringslivstoppar och det är faktiskt föga förvånande, för som Heberlein skriver: ”I stallet får också flickor vara skitiga. Kroppen är inte ett objekt som ska bedömas utan en funktion. Med den styr du ett halvt ton häst, och kan man styra ett halvt ton häst klarar man rätt mycket annat också.” Att sitta på en häst som har en enorm kraft och lära sig att styra djurets rörelser, det är ett otroligt effektivt sätt att lära sig att ta kommandot och agera beslutsamt och självsäkert.

Friskis & Svettis utejympa i strålande sol – 28:e aktiviteten

Hela sommaren har Friskis & Svettis haft gratis utejympa i Rålambshovsparken, på Skarpnäcks IP, i Tantolunden och på Ängbybadet. 50-turnén begav sig till det näst sista passet för året i Rålambshovsparken.

I strålande sol jympade vi med ca 180 andra deltagare under ledning av två friskisledare till tonerna av bl.a. Håkan Hellström. Det var svett och glädje.

Det är fantastiskt att det finns gratis utejympa i Stockholm. Vissa dagar förstår man verkligen värdet av att ha grönområden på olika platser runt om i staden, när man utejympar en solig kväll är ett sådant exempel. Frågan är om det inte skulle finnas underlag att ha liknande verksamhet i fler parker runt om i Stockholm.

Avgiftsfri simundervisning – 27:e aktiviteten

Efter lite sommaruppehåll har jag nu dragit igång 50-turnén igen. 50 olika idrottsaktiviteter ska testas i Stockholm under 2012. Drygt hälften är genomförda!

Med tanke på min ilska över hur Edholm (Fp) försöker frånsäga sig ansvar för att klassbakgrund och var man bor påverkar huruvida man kan simma samtidigt som hon gjort det dyrare för Stockholms skolor att köpa simundervisning av staden kändes det lämpligt att 27:e aktiviteten blev just en simlektion.

Vi kontaktade en simtränare som jag tränat med tidigare och begav oss till Eriksdalsbadets utebassäng för en lektion i frisim. Utebassängen på Eriksdalsbadet är fantastisk, den är hela 50 meter vilket gör att man verkligen hinner öva på armtag och bentag innan det är dags att vända. Jag har testat frisim tidigare, men den andra personen som var med under lektionen var nybörjare, efter individuell genomgång och en timmes tragglande behärskade hen frisimmet. Det är självklart individuellt hur snabbt det går att lära sig olika saker och det gäller även simning, men det faktum att hen hade god vattenvana redan innan lektionen påskyndade förmodligen inlärningen. Därför vore det bra om barn redan i förskolan får möjlighet att gå och simma med sina förskolelärare eller med simlärare och öva upp vattenvanan. På så vis blir det inte lika svårt att lära sig att simma när det är dags för simskola.

Efter 1000 meter frisim (1800 meter simning totalt) var jag rätt mör, men glad. Det är en oerhörd glädje att känna sig trygg i vattnet, en glädje som jag vill att alla ska få känna!

Utvecklingspotential:

• Ge barn vattenvana redan i förskolan
• Säkerställ att alla skolor i Stockholm har råd att prioritera simskolan så att alla lär sig simma

Simkunnighet skall inte bero på föräldrarnas plånbok eller var du bor

I slutet av juli publicerade DN en artikel om skillnaderna i simundervisningen och simkunskapen i olika delar av Stockholm. Undersökningen visade att 39 % av eleverna i Västertorp och Tensta kan simma efter avslutad simundervisning och 86 % på Östermalm. Denna skillnad är tyvärr föga förvånande med tanke på att bara 2 % av eleverna i Tensta kunde simma innan skolundervisningen påbörjades medan motsvarande siffra på Östermalm var 67 %.  

Hur kommer det sig att så många fler elever på Östermalm kan simma än i Tensta? En del handlar såklart om huruvida föräldrarna kan simma och därmed tar med sina barn till badhuset. En annan del handlar om föräldrarnas inkomster. Stockholms simskola kostar 700 kronor för fyra timmar simundervisning. 16 simlektioner kostar 1400 kronor per barn. 1400 kronor är inte mycket för en förälder med hög inkomst, för en förälder med låg inkomst eller som saknar egen inkomst är det en förmögenhet och ofta en omöjlig utgift.

Simundervisningen i skolan ska vara ett sätt att se till att alla barn lär sig simma oavsett föräldrarnas plånbok, men idag lär sig inte alla barn simma ändå. Skolborgarrådet Lotta Edholm (Fp) skriver på sin blogg att det är tydligt att många elever behöver mer simundervisning och säger samtidigt till DN att skillnaderna i simkunnighet kan bero på att: ”Jag tror att det är väldigt olika hur mycket skolorna är beredda att satsa på simundervisning.”

Jag tror att Edholm har rätt i sin analys, många elever behöver mer simundervisning och skolorna behöver satsa mer på detta! Problemet är att Edholm och den borgerliga majoriteten bedriver en politik som ger precis motsatt effekt. I årets budget beslutade Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna att höja taxorna (dvs skolornas kostnad) för skolsimmet. Detta hyckleri gör mig otroligt provocerad och ledsen.

Det är ingen hemlighet att en människas livslängd påverkas av personens klassbakgrund, folkhälsorapporten pekar exempelvis tydligt på detta. Det finns dock vissa risker som inte behöver vara större beroende av ens inkomst, risken att drunkna är en sådan sak! Simkunnighet är en fråga om liv och död, det får aldrig vara en fråga om föräldrars betalningsförmåga, se istället till att ge stadens skolor förutsättningar att lära alla barn att simma!