Ett plus ett blir mer än två

Under förra veckan hade jag och Anders Österberg (ordförande Akalla S-förening och fd. simtränare) en replik på Reinfeldt (M) och Persson (M) som anser att politiken måste ställa högre krav på idrottsrörelsen. Den Moderata duon gjorde detta utan att riktigt känna till hur mycket arbete som redan görs inom idrottsrörelsen. Exempelvis krävde de båda moderaterna att det ska finnas prova-på idrott i skolorna, något som riksidrottsförbundet idag gör genom Idrottslyftet.

I veckan skrev Staffan Werme (FP) en artikel med motsatt innebörd, att politikerna inte ska ställa krav på det civila samhället. Werme skriver att den socialdemokratiska folkhemsdrömmen gjorde att den offentliga sektorn tog över många av civilsamhällets funktioner och att vi idag ser konsekvenserna av detta genom att offentliga sektorn riskerar att inte klara av sitt uppdrag under de kommande åren. Jag och Anders menar att Werme dels har fel om vad som försvagar den offentliga sektorn. Huvudproblemet idag för den svenska välfärden är att vi har en högerregering som vägrar ta ansvar för den offentliga sektorn. Samtidigt osynliggör Werme mycket av det arbete som utförs av just civilsamhället för medan högerregeringen backar undan ser vi hur föreningar och organisationer i många av storstäderna har fått ta över stora delar av det sociala arbete som vi menar att den offentliga sektorn borde vara en garant för.

Det duger inte att enbart titta i backspegeln och göra som Werme och tala om hur samhället såg ut när de stora folkrörelserna formade civilsamhället. Tankesmedjan Sektor 3 har visat att 48 procent av befolkningen idag är engagerad i någon organisation. När det gäller idrottsrörelsen (som enligt Sektor 3s rapport skapar störst engagemang hos befolkningen) bidrar deras arbete till en bättre folkhälsa genom den fysiska rörelsen, men kanske ännu mer genom att de ger barn och unga ett sammanhang, en social gemenskap och ett konkret sätt att arbeta med värdegrundsarbete. Individers makt och inflytande över det egna livet är, liksom rörelse och motion, grundförutsättningar för en god folkhälsa.

Det är viktigt att det finns ett samarbete och en respekt mellan politiken och civilsamhället. Demokratiskapande sker parallellt i den offentliga sektorns verksamhet genom bl.a. skolan och i civilsamhället genom otaliga möten och aktiviteter. Genom överenskommelser och samarbeten mellan det offentliga och föreningar kan samhällsvinsten maximeras. Ett plus ett blir mer än två. När en kommun i utbyte med idrottsrörelsen kan minska administrationen för enskilda klubbar kan dessa klubbar använda den extra tiden till att ge fler barn chansen att idrotta. Handslaget som den Socialdemokratiska regeringen gjorde med idrottsrörelsen 2004 (som den borgerliga regeringen fortsatte med under namnet Idrottslyftet) är ett utmärkt exempel hur politiken identifierar ett behov som civilsamhället bättre kan möta.

Det offentliga måste ge engagemanget möjlighet att blomstra genom att tillhandahålla civilsamhället platser och utrymmen där de kan bedriva sin verksamhet och genom att tillgängliggöra resurser som underlättar ideellt engagemang. Bidrar det offentliga med detta kan man också i dialog med berörda föreningar och organisationer ställa krav på det civila samhället. Självklart ska idrottsföreningarna vara självständiga, men vi Socialdemokrater samarbetar gärna kring att ge föreningssverige de bästa förutsättningarna.

En konstgräsplan på 61 500 invånare

Idrottsnämndens mål är att fler stockholmare ska bli fysiskt aktiva. Framför allt är det angeläget att barn och ungdomar får möjlighet att röra på sig och idrottsnämnden har ett stort ansvar för att skapa förutsättningar som gynnar breddidrotten.

För några dagar sedan skrev Filippa Reinfeldt & Kent Persson i SvD att politikerna ska ställa större krav på idrottsföreningarna för att få fler barn och unga fysiskt aktiva. Karin Mattsson Weijberg och Birgitta Ljung svarade då klokt att de välkomnar en diskussion men att idrottsföreningarna inte är statens verktyg utan en självständig folkrörelse. Min och Anders Österbergs kritik mot de två Moderaterna i SvD handlar framförallt om att politikerna inte kan ställa några krav alls om man inte tar ansvar för att ge idrottsföreningarna förutsättningar att bedriva sin verksamhet.

Ett tydligt exempel på hur Stockholmsmoderaterna och deras borgerliga samarbetspartier försummar möjligheterna att skapa idrottsytor för barn och unga är Södermalm. På Södermalm går det idag 61 500 invånare per konstgräsplan. (Även efter att det läggs konstgräs på Tanto BP kommer siffran vara över 40 000 invånare per bollplan.) I hela Stockholm är siffran 15 071 invånare per konstgräsplan. Stockholms fotbollsförbund har tydlig statistik på hur illa detta är jämfört med Malmö och Göteborg:

Man skulle kunna förstå situationen på Södermalm om den endast berodde på bristen på markyta. Men samtidigt som denna akuta brist råder finns två grusplaner, Långholmens BP (i folkmun kallad Pålsundsvallen) och Eriksdals BP, inte ens med i idrottsnämndens investeringsplan.

Vi menar att staden skyndsamt borde anlägga konstgräs på Långholmens BP och Eriksdals BP så att barn och ungdomslag får fler ytor att träna på samtidigt som situationen för skolidrotten och spontanidrottandet förbättras. Därför lägger vi idag en skrivelse till idrottsnämnden om att ge idrottsförvaltningen i uppdrag att (precis som man gjort med idrottshallarna) ta fram ett förslag om hur man kan lägga enklare och billigare konstgräsplaner.