Kulturen berikar – men allt färre deltar i Kulturskolan

Idag skriver DN i pappersbilagan STHLM om att en minskande andel barn i Stockholm deltar i Kulturskolans verksamhet. Inte ens en tiondel av barnen i Stockholm deltar i kulturverksamheterna och det har skett en minskning från 9 % till 8 % sedan senaste mätningen. Redan vid senaste mätningen beskrevs siffrorna som urusla.

Andelen som deltar i kulturskolan skiljer sig dessutom mycket i olika delar av staden, exempelvis i Rinkeby är det så få som 3 %. Att så få barn får ta del av kulturskolan och ges möjlighet att uttrycka sig genom kulturen är riktigt dåligt. Det är dåligt eftersom kulturen berikar människor och deras liv, men det är också dåligt för kunskapsutvecklingen.

Forskning från projektet DICE – Drama Improves Lisbon Key Competences in Education, ett EU projekt som studerat hur drama kan påverka skolverksamhet, visar att skolelever som deltar i dramaverksamhet:

– tycker mer om skolaktiviteter
– har lättare för att läsa och ta sig an arbetsuppgifter
– känner sig säkrare på att kommunicera
– har lättare för att lösa problem
– har lättare för att hantera stress
– är mer empatiska och toleranta
– har större självförtroende och mår bättre hemma

Listan blir snabbt väldigt lång. Argumenten för att göra Kulturskolan mer tillgänglig är ännu fler.

De borgerliga partierna höjde under förra mandatperioden avgifterna till Kulturskolan kraftigt och tappade då hela 16 000 deltagare. Fortfarande är förmodligen de relativt höga avgifterna en av anledningarna till att så få barn deltar i Kulturskolans verksamhet.

Det ska inte vara föräldrarnas plånbok eller utbildningsbakgrund som styr barnens deltagande. Alla barn i Stockholm borde ha möjlighet att delta i Kulturskolans verksamhet! Då krävs ökade resurser för att öka antalet platser, sänkta deltagaravgifter, mer av prova-på-verksamhet och ett vidareutvecklat utbud för fler och bredare kulturella uttryck. Framförallt är det viktigt att detta genomförs i områden där få en liten andel av de unga deltar i kulturskolans verksamhet.

Ge Sthlms unga lika tillgång till kuratorer!

Mitt i Bromma uppmärksammar i sitt senaste nummer att unga i Västerort har mycket sämre tillgång till kuratorer på ungdomsmottagningen än unga i resten av staden. Snittet i staden är ungefär 4000 unga per kurator, i Västerort är motsvarande siffra över 9000! Det är helt oacceptabelt i en tid då allt fler unga mår just psykiskt dåligt, något som går igenom alla samhällsklasser.

Ungdomsmottagningarna i Stockholm fyller oerhört viktiga funktioner. Det handlar om förebyggande och tidiga insatser för att främja både psykisk och fysisk hälsa och stärka unga stockholmares identitet och sexualitet. Därför är tillgängligheten avgörande. Med ökande köer till kuratorerna är risken stor att en ung person som hade behövt någon att prata med inte tar chansen. Dessutom blir det uppsökande arbetet lidande när köerna växer.

Den psykiska ohälsan i samhället måste tas på allvar! Kuratorerna på ungdomsmottagningarna fyller en livsviktig funktion i att fånga upp de ungdomar som behöver ytterligare hjälp och stöd och att erbjuda samtal till dem som behöver någon att prata med. Alla unga i Stockholm borde ha samma rätt att ha tillgång till en ungdomsmottagning och kurator.

 

Dags att visa färg, är Moderaternas kvoteringsretorik bara tomma ord?

Idag skriver jag i Expressen om vårt förslag att kvotera till styrelserna i stadens egna bolag. Det handlar om maktfördelning, men också om att moderna företag – läs jämställda – helt enkelt levererar bättre.

Debatten om kvotering inom näringslivet tycks vara ständigt aktuell. Ett av de senare exemplen är Jens Spendrups uttalanden i frågan, uttalanden som skapade rättmätig debatt och som Spendrup sedan menade inte betydde det han egentligen tyckte – även om det snarare kändes som en ”pudel” inför den mediala uppmärksamheten än något annat. Uttalandet visar också något, och det är att jämställdhetsdebatten har långt kvar. Att debatten återkommer år efter år innebär för mig att frågan inte fått den lösning som den är värd. Även om diskussionerna är många, så går utvecklingen mot ett mer jämställt styrelseskick inom näringslivet inte tillräckligt fort.

Samtidigt är detta inte enbart en fråga om jämställdhet. En jämn könsfördelning i svenska bolagsstyrelser skulle öka den ekonomiska lönsamheten i näringslivet och bidra till en mer jämställd bolagsstyrning och arbetsmarknad. Det visar flera studier. Moderna företag – läs jämställda – levererar helt enkelt bättre. Det handlar om ekonomi och det handlar om lika möjligheter oavsett kön.

Stefan Löfven har varit mycket tydlig med att näringslivet behöver ta frågan på allvar och att en kvoteringslagstiftning kan bli aktuell om inte läget förbättras. Men det är inte bara den privata sektorn som måste självransaka sig, även inom kommunala bolag måste vi ta ansvar och föregå med gott exempel. Därför föreslår Socialdemokraterna i Stockholm att kvoteringsregler införs för våra kommunala bolags styrelser. Det är dags att sluta prata, och läge att börja agera.

Stockholm stads bolag omsätter varje år 12 miljarder och har tillgångar på omkring 120 miljarder. Bland bolagen finns bland annat tre av Sveriges största bostadsbolag, hamnverksamhet och Sveriges största arenabolag. Genom bolagen har Stockholms stad stort inflytande över stadens framtida utveckling och är direkt och indirekt arbetsgivare åt tiotusentals människor varje år. Styrelserna i bolagen tillsätts av kommunfullmäktige och består för det mesta av folkvalda politiker. I Stockholms stads bolag sitter 59 procent män i styrelserna och 41 procent kvinnor. Precis på gränsen till vad som brukar anses vara en rimlig fördelning.

Men tittar man på enskilda bolag framträder en annan bild.  Svenska Bostäder och Stockholm Parkering har vardera en styrelse med fem män, men bara två kvinnor. I Stockholms hamn är det fel åt andra hållet, där är 33 procent av styrelsemedlemmarna män. Ännu mer intressant blir det om man bryter ned siffrorna för hur majoriteten och oppositionen besätter styrelserna. Alliansens fördelning i styrelserna är 68 procent män och 31 procent kvinnor, medan vi i de rödgröna har femtio femtio.

Såväl finansminister Anders Borg (M) och finansmarknadsminister Peter Norman (M) har hotat svenska bolag med kvoteringslagstiftning om de inte kommer tillrätta med den sneda könsfördelningen i styrelserummen. I grunden är det bra. Däremot har Anders Borg, likt en Don Quijote, hotat med lagstiftning mot banker och näringsliv i en rad frågor utan att det resulterat i några skarpa förslag. Vidare skulle de båda ministrarna behöva sopa framför egen dörr. I Stockholms stads bolag där de själva som parti har inflytande över styrelsetillsättningarna representeras moderaterna av 65 procent män och 35 procent kvinnor. Motsvarande siffra för Socialdemokraterna är femtio femtio, vilket beror på ett principbeslut där könsfördelningen ska vara jämn. Att prata är en sak, att göra något annat.

För att svenskt näringsliv och offentliga bolag ska klara av att möta framtiden krävs det en modernisering av styrningen av bolagen. Ett viktigt steg är en jämn könsfördelning i styrelserummen där fler kompetenser representeras. Moderna styrelser skapar moderna företag och en modern ekonomi. Flera rapporter visar på att en jämnare könsfördelning i styrelserummen bidrar till ökad lönsamhet. I en färsk studie från Institutet för näringslivsstudier finner forskarna att kvotering också ökar kompetensen hos männen i styrelserna.

Trots att styrelserna för privata och offentliga bolag utgör en liten del av arbetskraften menar vi att en kulturförändring måste till på ledningsnivå för att bryta de ojämlika strukturer som finns på arbetsmarknaden i stort. I det framtidskontrakt socialdemokraterna i Stockholm har presenterat så är jobb och tillväxt den viktigaste punkten. Att ge våra bolag verktyg att fullt ut bli moderna verksamheter med mer lönsamhet är ett steg på den vägen. Därför föreslår vi att kommunfullmäktige antar kvoteringsregler i tillsättning av Stockholms stads bolag. Dessa regler ska gälla parti för parti. Det är ett sätt att tvinga moderaterna att i praktiken göra det som de så ofta framhäver som viktigt i retoriken.